Patofysiologi
Orsaken till förmaksflimmer (FF) är ofta komplex. Viktiga och vanliga riskfaktorer är hjärtsvikt, klaffsjukdom, infektion och tyreoideasjukdom. Oavsett utlösande orsak uppstår elektrisk rundgång i hjärtmuskulaturen i förmaken. Detta stör sinusknutans normala rytmgivande funktion. Resultatet blir i de flesta fall snabb och oregelbunden hjärtrytm med oregelbunden puls. Lär dig mer om patofysiologi vid förmaksflimmer i vår EKG-kurs.
Förmaksflimmer kan delas in i tre huvudtyper:
- Paroxysmalt (går över av sig själv efter < 7 dagar)
- Persisterande (går inte över av sig själv och varar > 7 dagar, kräver aktiv behandling)
- Permanent (frekvensen regleras med mediciner, och ingen behandling planeras)
Symtom och fynd
Förmaksflimmer kan vara symtomfritt och upptäcks ofta av en slump om hjärtfrekvensen bara är lätt förhöjd. Det vanligaste är att man hittar oregelbunden puls mellan 100–200 slag/min.
Om den oregelbundna och snabba pulsen ger symptom är det ofta yrsel, hjärtklappning, trötthet och nedsatt kondition som är de första symptomen. Vid förmaksflimmer med hög frekvens kan det även uppstå andnöd, bröstsmärtor och svimning.
Diagnostik
Förmaksflimmer bekräftas med EKG. Du kan lära dig alla detaljer om EKG-fynd vid förmaksflimmer här.
I många fall är det nödvändigt med kompletterande undersökningar som ultraljud av hjärtat, långtidsregistrering av EKG och eventuellt mer avancerade elektrofysiologiska undersökningar. Blodprover tas också för att bedöma utlösande orsak och upptäcka eventuell underliggande orsak.
Behandling
Antikoagulationsbehandling ska inledas för de flesta med förmaksflimmer för att förebygga komplikationer som blodproppar. Den mest fruktade komplikationen är stroke.
Patienter med persisterande förmaksflimmer kan konverteras, dvs slå över till sinusrytm, med mediciner, med defibrillator eller med ablation.
Förmaksflimmer är vanligtvis en återkommande sjukdom, så många patienter testar alla tre behandlingsalternativ, med ablation som sista steg.
En sista behandlingsmöjlighet är ren frekvenskontroll av permanent förmaksflimmer. Detta fungerar särskilt bra hos äldre patienter eller om risken vid konvertering är större än nyttan. Då accepterar man att rytmen är oregelbunden, men reglerar frekvensen medicinskt samtidigt som patienten får antikoagulantia.
